Jag läste en artikeln hos The Guardian där en 12-årig flicka skickat in en insändare (bara det!?) och frågar om råd: hennes mamma vägrar låta henne ha en smartphone — och det påverkar hennes sociala liv.
I måndags pratade jag med en journalist från Nederländerna som är en slags talesman för att barn inte ska ha smartphones. Han hade sagt nej till den här tjejen på studs. Och jag frågade om man räknar med den sociala faktorn.
För hur säger man nej till en 12-åring vars hela sociala liv sker online?
(Now look, i mitt huvudet ska en 12-åring sitta med en Barbie i handen och inte en smartphone, men jag försöker utmana mitt synsätt lite ok?)
Så som jag ser det finns det tre läger när det kommer till skärmtid:
- de som tycker barnen ska ha så lite skärmtid som möjlig
- de som inte bryr sig och/eller tycker skärmtid är en del av vår vardag
- de som bryr sig men inte tillräckligt mycket för att följa sina egna regler
Just nu är jag i det sistnämnda, vilket är ganska enkelt eftersom min största är fyra och bara ser på TV. Men jag vill förstå mer, för det är ju obviously en fight jag kommer behöva ta om några år.
WHOs riktlinjer är noll skärmtid för barn under två, max en timme för barn 2-5 år och en till tre timmar för barn sex år och uppåt. Vilket är all fine and good, men jag tror jag kommer vara mer intresserad av hur mina barn och tonåringar tillbringar sin tid online. Den här artikeln från Karolinska sammanfattade det bra, och avslutar med tips för små-, mellan- och stora barn.
Jag sade till min nederländska vän att det känns så enkelt för oss vuxna att avfärda tekniken. Att säga nej och ge en monolog om hur vi “på vår tid träffades IRL” — men är då inte risken att barnet tar saken i egna händer och man står helt utan insikt?
Jag vet inte riktigt var jag står i den här frågan ännu,
men jag tycker man ofta utelämnar konversationen om hur barn och unga umgås online idag.
För vad gör störst skada — skärmen eller att inte vara med i gruppchatten?